fusse

Går man efter datumet som jag gör så är det exakt ett år sedan jag ganska precis kommit till Falu sjukhus, efter att fått ett telefonsamtal om en olycka som drabbat min underbara flickvän och sambo Caroline. Tidigare på dagen hade vi varit iväg ett gäng och spelat korthålsbanan på Snöå golfklubb och vädret var ganska skönt. Senare på kvällen satt vi ett gäng kompisar hemma hos oss och tittade på fotboll. När Carro åkte iväg för att vara chaufför till Lindesnäs sa hon puss o kram hej då, alltid lika glad som vanligt. Det var sista gången jag såg henne innan olyckan. Min tvillingsyster Suss ringde och berättade vad som hade hänt och ingen visste riktigt hur allvarligt det var med henne. Jag blev totalt ställd och förstod inte riktigt allvaret i det hela men kände på mig att det inte var så bra. Jag ringde genast till SOS för att få reda på vart dom skulle ta henne för vård, det ville inte till en början säga något om vart de förde henne plus att dom inte hade någon ID på personen som var skadad. Jag lyckades tillslut övertala dom att säga vilket sjukhus jag iallafall skulle åka till och det var Falun.

Jag hade precis tagit en öl på kvällningen och kunde inte köra, så Timmie ställde upp och körde mig, Maria och Emil mot Falun. Vid järna så bytte vi chaufför och Emils mamma körde mig så vi åkte ensamma dit, vi tog vägen via grånäs för att undvika olycksplatsen, dels för att jag inte ville se det plus att den var avstängd. På radion meddelade dom att alla bilar mellan järna och falun längs vägen skulle vara uppmärksamma och släppa förbi en ambulans som hade akut färd mot sjukhuset, då började jag bli orolig och fundera på hur illa det egentligen var.

Väl vid sjukhuset så mötte en präst oss vid mottagningen och försökte prata med mig om allt möjligt. Jag ville inte lyssna på hans visioner om allt vad han nu hade att säga och jag kommer faktiskt inte ihåg vad han ens pratade om. Jag fick sätta mig ner i ett väntrum där även de andra inblandade satt. Ovissheten om allt fick tiden att gå så sjukt sakta och telefonen fick gå varm till Carros och mina anhöriga. Det enda jag egentligen fick veta av prästen var att det var bäst att de andra anhöriga kom nu på direkten för att vara med. Tillbaka till väntrummet, så kom doktorn tillslut och förklarade att de hade fått in en patient och hittat ID på att det var Caroline som var drabbad, och dom hade röntgat henne och haft kontakt med uppsala sjukhus och specialister där om hur omfattande skadorna var, och sa att det inte fanns något dom kunde göra, och att hon inte kommer att klara sig. Jag minns allt det här som igår och bilderna har idag snurrat runt i mitt huvud hela tiden. Jag bröt ihop och grät, det enda jag fick ur mig var frågan om att få träffa henne, vilket jag skulle få inom en kort tid.

Innan jag kom in på intensiven där hon låg fick jag möta andra doktorer i ett litet rum, där dom förklarade vilka skador hon fått och vad det enda dom kunde göra. Dom skulle försöka köra två st tester för att få igång hennes andning själv, vilket skulle vara klart runt 07 tiden på morgonen. Väl när jag kliver in i salen och ser henne så känner jag igen henne som precis innan, lika vacker, söt och fin som vanligt. Skadorna man inte trodde man skulle få se i annat än film var en sjuk syn. Konstigt nog så såg jag igenom allt sånt och framför mig låg den vackraste tjej jag någonsin sett. Kvällen var lång och väntan på att testerna för att få igång hennes andning var jobbigt att vänta ut. ca 07.05 stängdes respiratorn av och vi närmast anhöriga höll hennes hand, kramade henne och chockerande så var detta den värsta mardrömmen i våra liv.

Nu vet jag inte varför jag sitter och skriver ner om hur jag upplevt kvällen här, men nu blev det så, jag kanske behöver skriva av mig lite sånt för att lätta på trycket. Dessa dagar 21 / 22 Juni har varit enormt påfrestande och kommer vara det.
Ett år har gått och tiden går så jävla sakta, ändå känns allt som det vore igår. Svårt att förklara, men det är som att man varit i en dimma och bara varit.

Nu är det dags att gå och lägga sig.
Ha det!
Kramar